Det är något jag levt med, lever med och kommer alltid att leva med. Dessa blödande sår som aldrig vill läka, ärr som aldrig kommer att försvinna, men en vacker dag vacker dag kommer jag gå ut med allt offentligt, visa upp vad jag lever med och beskriva hur det känns att leva som jag gör, jag måste bara få bli mogen och acceptera det själv till 150% & där har jag en bit på min resa kvar.

En sak jag dock kan ta upp och berätta här på bloggen offentligt är något som jag är så sjukt stolt över själv!! När jag blev gravid vägde jag 79kg, som mest under graviditeten vägde jag 84kg, efter förlossningen gick jag ner till 72 eller 73kg, kommer inte riktigt ihåg, men under dessa två år efter förlossningen steg siffrorna på vågen mer och mer. I slutet av november / början av december vägde jag mig och då va jag uppe i 84kg igen, men då började min resa neråt utan att jag ens visste om det. När jag åkte in på sjukhuset på natten till julafton vägdes jag igen, vågen visade då 78kg, när jag ställde mig på vågen imorse visade den 75,7 (!!) - vilket betyder att jag gått ner 8,7kg på ca 2 månader! Och fler ska det bli, har nu en målvikt jag ska nå, ett klädesplagg jag bestämt mig för att komma i & jag känner mig mer taggad än någonsin! Har även 3 nära vänner som hjälper till med pepp & stöd när jag behöver vilket känns sjukt bra. :)

Pratade med min fina i 1 timme och 40 minuter ikväll, kände att jag behövde rensa luften lite och fick så otroligt goda nyheter, men det är inget jag tänker skriva om här! Nyfiken? Fråga mig och jag kanske berättar! :)

Hade ett möte idag som gick bättre än förväntat, imorgon väntar ett nytt möte som jag hoppas går minst lika bra!

Dags att ställa klockan, sova och drömma sig bort till en värld där vissa idioter inte existerar.. Tur ändå att det bara är dröm, för vad hade livet varit utan dessa människor som gör precis allt i sin värld för att förstöra för andra och lägga sig i saker dom inte har nå med att göra? En dans på rosor, men som man säger "what doesn't kill you makes you stronger" och jag är så inihelvete stark och det har jag er att tacka för, så tack! :)

Godnatt! :)

Har under många år levt på ett visst sätt, tillfredställt andra hela tiden och haft en sorts vardag.
Nu börjar allt vända lite till min egen fördel, jag tillfredställer mig själv & börjar få riktigt bra ordning på mitt liv och min vardag.

Jag skulle dock aldrig ha tagit mig dit jag står idag utan några väldigt speciella personer i mitt liv, först och främst är det Jimmy som hjälpt mig och lyft upp mig ifrån botten & det är jag evigt tacksam för.

Sen har vi Emma såklart som jag kan öppna mig helt och hållet för vilket är helt underbart, och även Tony som alltid är rak, ärlig och lär mig väldigt mycket, - dessa två människor står mig fruktansvärt nära.

Minnah som hela dagarna lyser upp mitt liv med sin närhet, ska inte ljuga, absolut är det jobbigt emellanåt att vara ensamstående med trots och grejor, men ändå så får hon mig alltid att le, vilket bus hon än hittat på.

Nu varken orkar jag eller har tid att skriva nå mer, ska ringa Jimmy och säga godnatt sen är det dags att sova. :)

Slänger in lite bilder också. :)

[Bild]

Återigen har det varit dött här ett tag, och jag kan säga att jag ska bli bättre på att uppdatera, får se hur länge det håller i sig denna gång. Egentligen ska man väl vara taggad till att skriva när man ser sin statistik över hur många personer som är nyfiken på ens liv.. 

Kan ju dra en kort version av vad som hänt senaste tiden i mitt liv, vet inte riktigt vart jag ska börja dock.. 

Har träffat och börjat umgås med världens finaste människa, Emma Wennström heter hon och hon hjälper mig igenom vardagen och visar att hon bryr sig om mig. Finns ingen som henne och jag är så lyckligt lottad som har henne i mitt liv, ingen som klivit in och tagit så stor plats i mitt hjärta på så kort tid förut. 

I slutet utav Oktober va jag, Minnah och hennes pappa nere i Borås och hälsade på minnahs farmor med familj, det var då det oväntade inträffade, när jag & christian satt i bilen påväg in till stan för att Christian skulle köpa ett nytt tv-spel så kom smset, & det va starten på denna underbara känsla som brusar igenom kroppen på mig just nu. 

Det var då han klev in i mitt liv med storm, han med liknande syn på livet som mig & som vill samma saker som mig. 

Vi är inte tillsammans & kommer förmodligen inte bli det inom snar framtid heller då det finns saker vi behöver lösa först, & vi är fortfarande i stadiet där vi lär känna varandra, men även fast vi inte är tillsammans så bryr vi oss väldigt mycket om varandra, och vi låter ingenting komma mellan oss. 

Den 7:e januari va det 14 år sen mamma och pappa omkom, och inte nog med sorgen och ångesten som kom med den dagen så lämnade min farfar jorden och livet på fredagskvrenderades 10:e. Han va en mycket fin människa, men han hade varit sjuk länge. 

Nu orkar jag inte skriva något mer för tillfället.. 

Puss&kram, vänner & ovänner. 

Det är bara så mycket jag vill skriva, fast egentligen SKRIKA ut, så alla kan höra mig.
Jag vill göra min röst hörd, jag vill blotta mina känslor, jag vill få uppskattning och stöd.
Men, jag vet inte hur jag ska formulera mig, vart jag ska skriva av mig, när jag ska göra det, eller hur jag ska göra det.

Jag vill ha mina vänner där, alldeles bredvid, med stöd, ett öra, en axel och en beröring.
Jag vill inte ha dom där falska längre, som har hjärta till att ljuga för en i flera månader, trots att man frågar saker så får man lögnen, sen kryper det fram. Dom där falska, som egentligen inte kan ha ett hjärta, utan bara ett ego.
Dom där falska som man bara vill slå in lite vett i.

Energin jag har lagt på dom, och just nu lägger, det är bara för mycket. Dom är inte värd det, inte för fem öre, inte för en sekund, eller en hundradels sekund.
Jag kommer göra detta klart för er, öga mot öga, sen kommer ni vara död för mig.

Jag vill ha ett hopp, eller jag vill ha kvar mitt hopp! Och min tro! Ni ska inte få röra det längre, ni ska inte få ta det ifrån mig.

Jag har ett liv, inte alls likt någon annans, jag kämpar varje dag, jag ser mig i spegeln varje dag och jag blir påmind om mitt förflutna, jag kämpar med mitt förflutna, snart kommer jag även släppa ut det. Jag ska våga, jag ska ta risken, jag ska chansa!

Jag är bara människa!!!

Ja här var det dött!
Jag vill verkligen uppdatera! Hela tiden helst!
Men just nu är det sjukt mycket! Jag ska nämligen flytta.
Så det är massa packande och bärande, samtidigt som det ska renoveras.

Tur som jag har hade jag iallafall 3 underbart snälla killar här igår som hjälpte till att måla tak. :)
Idag fortsätter renoveringen och det skall börja läggas golv! :)
Imorgon drar jag iväg och kollar på tapeter!

Full rulle!
Hörs!

Idag, för 2 år sedan var min lilla dotter beräknad att titta ut. :) hur perfekt hade inte det varit egentligen? Min fina pappa var 38år när jag föddes, han skulle fyllt 58år samma dag som minnah föddes, (om hon hade tittat ut den 28:e) och idag skulle min fina pappa ha blivit 60år. Jag brukar oftast inte gråta längre, men idag är en väldigt tung och jobbig dag. Jag saknar mina föräldrar så det gör ont i hjärtat.

Sitter just nu på golvet och tar ut väldigt mycket känslor på Minnahs födelsedagspresent som ska skruvas ihop.
Känner hur tårarna sakta kryper fram!

Är så fruktansvärt arg, ledsen och besviken, över att jag var så liten när dom gick bort. Jag var bara 8 år, 8 år och 1 månad, exakt på dagen!
Mamma fick aldrig ens bli 40 år, pappa fick aldrig bli 47år.
Jag är så ledsen över att jag aldrig fick chansen att lära känna mina föräldrar på det sättet jag önskar! Jag vet ingenting och jag kommer inte ihåg något, kommer inte ihåg deras doft, deras röster, jag har ingen aning om vilka deras favoritfärger var eller vilka deras favoritlåtar var.

Fortsätt vila i frid mina vackra föräldrar, vi ses snart igen! <3

Tänkte slänga upp lite bilder från eftermiddagens lek - måla med fingerfärg. :)

Sista bilden kommer nog få bli älsklingens bild till studentplakatet! :)

Hon hade iallafall väldigt roligt, och det är ju huvudsaken! :)

Jag brukar inte ha svårt att uttala mig i text, men du får mig helt ordlös, jag älskar dig så fruktansvärt mycket, att det inte ens går med text beskriva. Du kom till mig och jag kan själv erkänna att jag kanske inte varit den bästa mamman den första tiden i ditt liv, jag fokuserade på mycket annat och la min energi på många andra, men det har jag börjat ändra på nu, du är min solstråle och varenda gång du åker till din pappa lämnar du så stort tomrum. Du är väldigt trotsig och ibland väldigt jobbig, men det är den du är och med tiden så kommer allt bli bättre. Jag är så stolt över dig och jag är även stolt över mig själv som faktiskt lyckades skapa en så vacker liten flicka till världen. Du är luften jag andas, du är mina hjärtslag och du är mina steg framåt. Du är hela min framtid. Ingen, och då menar jag verkligen INGEN, kommer någonsin kunna ta dig ifrån mig! Minnah Britta F Åhs, du är mitt liv, mitt allt och inte minst min älskade dotter! <3