Är förhoppninigentaget, eller kanske bara halva?

Det finns en, en ända person som verkligen kommer in på djupet, kanske därför det är svårt att vända sig dit?

-blir allt lättare när man trycker på den där knappen? Den som bryter allt offentligt? Där alla nu kan se vad som är och inte är? Kanske är bättre att ta itu med verkligheten först?

Tung dag men med massa ljusa punkter, på med leendet och kämpa, några dagar till fixar jag denna lögn och detta spel, sen hoppas jag på att få brottas med min verklighet igen..

Dags att slå igen ögonlocken, godnatt.

När ett hjärta blöder?
Ge mig ett svar på det, kan inte få stopp på smärtan innanför bröstet..

Det gör ont i hjärta & själ när ens 2,5åriga dotter vill att du ska vara en del utav hennes familj och du endast svarar med din tystnad.. det värker i mig..

Lite positivt har ju hänt idag iallafall, fick nycklarna till nya lägenheten, va på sjukhuset och undersökte näsa-hals så nu är det bara att vänta på en operationstid.

Ta mina två katter, mina snarkningar och min smärta med mig under täcket och försöka få lite sömn, lång dag imorgon & resten av veckan.

A <3

Så stolt över min älskade lilla tjej som sitter stilla, är lugn, håller i sig och inte verkar ett dugg rädd där på hästryggen. Helt otroligt att hon klarar av det helt själv, utan att någon håller i henne. Hästtjej? Ja jag tror det va! :) <3

När jag äntligen såg ett ljus igen och trodde på fullaste allvar att allt skulle vända så slits allt itu igen, nu är jag längre ner än jag någonsin varit och vägen upp igen är inte inom räckhåll. Jag var så lycklig och du var anledningen till det, jag trodde att du ville ha mig, det var de du sa! Men helt plötsligt ändrades allt och jag förstår inte ens varför, har inte fått någon förklaring. Jag öppnade mitt hjärta och släppte in dig direkt, du fyllde det med mer kärlek än jag trodde existera. Nu blöder mitt hjärta i stormande fart och hoppet är helt och hållet borta.

Jag var livrädd men du lugnade mig, allt kändes underbart, tiden, närheten och känslan.
Jag älskar dig! ?

Det är något jag levt med, lever med och kommer alltid att leva med. Dessa blödande sår som aldrig vill läka, ärr som aldrig kommer att försvinna, men en vacker dag vacker dag kommer jag gå ut med allt offentligt, visa upp vad jag lever med och beskriva hur det känns att leva som jag gör, jag måste bara få bli mogen och acceptera det själv till 150% & där har jag en bit på min resa kvar.

En sak jag dock kan ta upp och berätta här på bloggen offentligt är något som jag är så sjukt stolt över själv!! När jag blev gravid vägde jag 79kg, som mest under graviditeten vägde jag 84kg, efter förlossningen gick jag ner till 72 eller 73kg, kommer inte riktigt ihåg, men under dessa två år efter förlossningen steg siffrorna på vågen mer och mer. I slutet av november / början av december vägde jag mig och då va jag uppe i 84kg igen, men då började min resa neråt utan att jag ens visste om det. När jag åkte in på sjukhuset på natten till julafton vägdes jag igen, vågen visade då 78kg, när jag ställde mig på vågen imorse visade den 75,7 (!!) - vilket betyder att jag gått ner 8,7kg på ca 2 månader! Och fler ska det bli, har nu en målvikt jag ska nå, ett klädesplagg jag bestämt mig för att komma i & jag känner mig mer taggad än någonsin! Har även 3 nära vänner som hjälper till med pepp & stöd när jag behöver vilket känns sjukt bra. :)

Pratade med min fina i 1 timme och 40 minuter ikväll, kände att jag behövde rensa luften lite och fick så otroligt goda nyheter, men det är inget jag tänker skriva om här! Nyfiken? Fråga mig och jag kanske berättar! :)

Hade ett möte idag som gick bättre än förväntat, imorgon väntar ett nytt möte som jag hoppas går minst lika bra!

Dags att ställa klockan, sova och drömma sig bort till en värld där vissa idioter inte existerar.. Tur ändå att det bara är dröm, för vad hade livet varit utan dessa människor som gör precis allt i sin värld för att förstöra för andra och lägga sig i saker dom inte har nå med att göra? En dans på rosor, men som man säger "what doesn't kill you makes you stronger" och jag är så inihelvete stark och det har jag er att tacka för, så tack! :)

Godnatt! :)

Det är bara så mycket jag vill skriva, fast egentligen SKRIKA ut, så alla kan höra mig.
Jag vill göra min röst hörd, jag vill blotta mina känslor, jag vill få uppskattning och stöd.
Men, jag vet inte hur jag ska formulera mig, vart jag ska skriva av mig, när jag ska göra det, eller hur jag ska göra det.

Jag vill ha mina vänner där, alldeles bredvid, med stöd, ett öra, en axel och en beröring.
Jag vill inte ha dom där falska längre, som har hjärta till att ljuga för en i flera månader, trots att man frågar saker så får man lögnen, sen kryper det fram. Dom där falska, som egentligen inte kan ha ett hjärta, utan bara ett ego.
Dom där falska som man bara vill slå in lite vett i.

Energin jag har lagt på dom, och just nu lägger, det är bara för mycket. Dom är inte värd det, inte för fem öre, inte för en sekund, eller en hundradels sekund.
Jag kommer göra detta klart för er, öga mot öga, sen kommer ni vara död för mig.

Jag vill ha ett hopp, eller jag vill ha kvar mitt hopp! Och min tro! Ni ska inte få röra det längre, ni ska inte få ta det ifrån mig.

Jag har ett liv, inte alls likt någon annans, jag kämpar varje dag, jag ser mig i spegeln varje dag och jag blir påmind om mitt förflutna, jag kämpar med mitt förflutna, snart kommer jag även släppa ut det. Jag ska våga, jag ska ta risken, jag ska chansa!

Jag är bara människa!!!

Idag, för 2 år sedan var min lilla dotter beräknad att titta ut. :) hur perfekt hade inte det varit egentligen? Min fina pappa var 38år när jag föddes, han skulle fyllt 58år samma dag som minnah föddes, (om hon hade tittat ut den 28:e) och idag skulle min fina pappa ha blivit 60år. Jag brukar oftast inte gråta längre, men idag är en väldigt tung och jobbig dag. Jag saknar mina föräldrar så det gör ont i hjärtat.

Sitter just nu på golvet och tar ut väldigt mycket känslor på Minnahs födelsedagspresent som ska skruvas ihop.
Känner hur tårarna sakta kryper fram!

Är så fruktansvärt arg, ledsen och besviken, över att jag var så liten när dom gick bort. Jag var bara 8 år, 8 år och 1 månad, exakt på dagen!
Mamma fick aldrig ens bli 40 år, pappa fick aldrig bli 47år.
Jag är så ledsen över att jag aldrig fick chansen att lära känna mina föräldrar på det sättet jag önskar! Jag vet ingenting och jag kommer inte ihåg något, kommer inte ihåg deras doft, deras röster, jag har ingen aning om vilka deras favoritfärger var eller vilka deras favoritlåtar var.

Fortsätt vila i frid mina vackra föräldrar, vi ses snart igen! <3

Fortfarande trött som en gris, men det går väl över.
Har packat ur bilen nu och tänkte slänga mig i en dusch och göra mig iordning för sen blir det lunch med bästa Jimmy. :) <3

Jag samlar krafter i min högerarm för nästa gång jag ser dig, så kommer du inte hinna se mig innan min knytnäve slår av ditt käkben, ditt äckliga luder!

Som jag frivilligt ser till att en utav mina iPhone åker i backen!
Förhoppningsvis var det sista gången!
Som tur var gick inget sönder utan istället kom min vibration tillbaka, vilket känns ganska gött.
Synd bara att saker och ting ska behöva inträffa hela tiden.
Men som jag sa direkt till personen i fråga, "du har satt igång fel disskution, vid fel tillfälle, med fel person" japp, så äre!

Så jävla trött på allt tjat, gnäll och bråk hela jävla tiden, alltid är det något!
Tråkigt att behöva förlora en vän, men skönt att slippa all skit.

" det är du som gjort detta val, jag hoppas du är stolt "
Ta in, ta lärdom.

Skönt att få spy av sig lite känslor här!

Och en liten påminnelse till er läsare, hur går det med kommentarerna då? :)
Ni verkar ju vara väldigt nyfiken på mitt liv, så varför ska inte jag få veta att just du vart här? :)